Födelsen av ett uthållighetsracingteam: BJ Racing utrustat med DENALI-elektronik
oktober 12 2021
Av: Jim Blackburn
I slutet av 2020 bestämde sig en mycket god vän till mig, Ben ”P”, och jag för att börja tävla. Vi hade kort diskuterat att bygga en hoj för att tävla i Freetech Streetstock Endurance Championship, men det blev aldrig mer än så. Ben och jag hade tävlat i pitbike-supermoto i det brittiska mästerskapet i flera år, men båda slutade runt 2016. Sedan dess hade vi kört landsvägshojar tillsammans. Freetech meddelade att deras första 24-timmarsrace skulle äga rum i slutet av 2020 års säsong. När jag fick höra nyheten ringde jag genast till Ben. Utmaningen i ett 24-timmarsrace är något jag alltid velat anta, och nu hade det perfekta tillfället dykt upp.
Vi gjorde vår research och köpte en liten Aprilia RS4 125 landsvägshoj för att bygga om den för endurance racing. Som många av er vet är Aprilia inte direkt kända för sin tillförlitlighet. I stället för att välja en pålitlig Honda eller Suzuki, som majoriteten av startfältet körde, valde vi att gå vår egen väg. Det innebar några stora nackdelar under bygget. Eftersom det fanns mycket få ”race-delar” att köpa behövde vi tillverka många komponenter själva. Vi hade satt en budget och lagt på lite extra för säkerhets skull, men när vi började plocka isär den avskrivna landsvägshojen insåg vi snart att nästan allt behövde ses över eller bytas ut. Mot slutet av bygget hade vi därför hamnat på nästan det dubbla mot den ursprungliga budgeten. Hojen bantades (och mer återstod att göra), och den fick bakflyttade fotpinnar, quickshifter, clip-on-styre, radiell frambromspump, avgassystem, glasfiberkåpor och ett specialbyggt snabbgashandtag.
DENALI B6 bromsljus- och synlighetslampa
Sedan kom frågan om belysning. Ett obligatoriskt bakre regnljus krävs i alla deltävlingar, och med både 12- och 24-timmarsrace skulle kraftfulla framlampor vara nödvändiga. När vi letade efter något litet, lätt och pålitligt hittade vi DENALI Electronics. DENALI DM LED-ljussatset var precis det vi letade efter i ett par framlampor, och DENALI B6 bromsljus- och synlighetslampa var perfekt som regnljus.
Vid det här laget var vi bara två förare, och egentligen behövde vi en eller två till. Jag tog hjälp av en gammal god tävlingskamrat, Ben ”J” – hur är det för att skapa förvirring! Jag hade tävlat mot honom i många år på pitbikes, och han hade även erfarenhet av att tävla med 450-supermoto i det brittiska mästerskapet. Ben var en snabb, säker och pålitlig förare att ta in i teamet.
Fyra timmar på Whilton Mill
4-timmarsracet på Whilton Mills kartbana, på en kort slinga, ägde rum i början av april. Vädret var iskallt; när vi stod på startlinjen var det noll grader Celsius. På grund av den pågående pandemin och att övernattningar inte var tillåtna ställdes kvalificeringen in, och startpositionerna lottades ur en hatt. Vi fick plats 34 på griden. Ben ”P” fick en fantastisk start och arbetade sig upp till 14:e plats när någon kraschade framför honom och tog med honom i fallet.
Vi förlorade en timme i depån när vi försökte ta reda på varför hojen inte startade. Felet låg i en defekt elkontakt. Efter reparationen satte alla tre förare konsekventa varvtider, och vi tog hojen i mål på 38:e plats. Det var inte resultatet vi hoppats på, men när vi tittade på våra varvtider insåg vi snart att vi hade potential att köra bland de tio främsta om vi kunde genomföra ett helt race utan problem.
Fyra timmar på Teesside
Nästa deltävling var 4-timmarsracet på Teessides kartbana, ännu en kort slinga, men ungefär dubbelt så lång som Whilton Mill. Vi åkte till Teesside med samma uppställning på tre förare, men hojen hade genomgått stora förändringar efter den första deltävlingen. Vissa komponenter hade bytts ut eller uppgraderats, och nu hade vi fullständiga racekåpor. Hojen såg fantastisk ut! Eftersom vissa pandemirestriktioner hade lättats kunde vi övernatta. Det innebar att vi kunde delta i träningen och superpole-kvalificeringen. Träningsdagen bjöd på strålande solsken, och både hoj och förare började verkligen hitta rätt på banan medan vi satte snabba varvtider. Superpole på eftermiddagen kördes under nästan perfekta förhållanden. Eftersom jag hade satt den snabbaste tiden av alla tre förare var det logiskt att jag tog superpole-varvet. För den som inte känner till upplägget i superpole-kvalificeringen får varje team ett snabbt varv för att sätta sin kvalificeringstid. Jag tog det säkra före det osäkra för att inte krascha och för att säkra en bra startposition. Vi skulle starta 4-timmarsracet från tionde plats. Tävlingsdagen kom, och vädret förändrades drastiskt – det blev monsunregn.
Vi har alla kört i regn, men det här var något helt annat. Till en början fick jag en bra start och arbetade mig upp till fjärde plats. Sedan kom röd flagg för en hoj som brann. Vid omstarten lyckades jag ta mig upp till andra plats före det första förarbytet. Under de följande förarbytena gjorde vi några misstag. Kommunikationen var extremt svår under de dåliga förhållandena, eftersom sikten var så dålig. Under mitt nästa pass kraschade jag när jag pressade på i de allt sämre förhållandena. Det kostade oss 20 minuter i depån för reparationer, vilket placerade oss utanför topp 30. Alla tre förare gjorde starka körpass och tog oss i mål på 18:e plats – en stor förbättring jämfört med den första deltävlingen och dessutom en rejäl läxa.
24 timmar på Teesside
När vi bara hade vårt tredje race med hojen bakom oss stod vi inför ”det stora”: 24-timmarsracet. Det var detta all tid, alla pengar och alla förberedelser hade handlat om – att delta i och förhoppningsvis slutföra 24-timmarsracet. Vi gick in i tävlingen med förtroende för hojen och förarnas förmåga, men var osäkra på om den lilla 125-kubiksmotorn skulle klara så långvarig racing. Det här var det första 24-timmarsracet, det första 24-timmars motorcykelracet i Storbritannien, och som team var vi otroligt glada över att få vara med. Racet krävde 4–6 förare, så med samma tre förare som tidigare – Ben ”P”, Ben ”J” och jag – tog vi åter in en gammal tävlingsvän, Liam, i teamet. Liam har stor erfarenhet av att köra, bland annat pitbike-supermoto på brittisk nivå samt motocross på senare tid. Det behövdes inte bara ytterligare en förare, utan även ett helt team av hjälpare under tävlingen. Hittills hade jag och de båda Ben själva varit på tävlingarna och hanterat underhåll och reparationer, tidtagning, förarbyten och tankning. 24-timmarsevenemanget krävde dock en större arbetsinsats för att låta förarna vila så mycket som möjligt. Vi hade verkligen tur och är mycket tacksamma över att ett fantastiskt gäng människor avsatte tre dagar för att hjälpa oss (för att inte tala om sömnbristen!).
Inför fredagens träning hade vi planerat att köra så få varv som möjligt för att spara motorn. Huvudmålet var att få vår nya förare Liam upp i fart och lära känna banan. Vädret var fantastiskt, med strålande sol och drygt 20 grader Celsius – perfekta körförhållanden. Det slutade med att vi körde fler varv än vi hade tänkt, eftersom vi upptäckte att utväxlingen vi använde senast inte passade för det här racet. I 24-timmarsracet var det dessutom obligatoriskt att använda en ljuddämpningsinsats i avgassystemet för att minska ljudnivån. Det försämrade hojens prestanda avsevärt på rakorna, vilket vi behövde kompensera för genom att ändra utväxlingen.
Lördagens träning var torr, men svarta moln närmade sig. Därefter följde superpole-kvalificeringen, och på den enda möjligheten till ett snabbt varv lyckades jag kvalificera oss som nia av 65 hojar. Jag satte den snabbaste varvtiden vi dittills hade kört med hojen runt Teesside. När bara 15 minuter återstod innan vi skulle stå på griden kom regnet, så vi valde att byta till regndäck, precis som de flesta andra på griden.
Min start från linjen var mycket bättre än i det förra racet, men den första halvan av varvet var hektisk, med en hel del kontakt och väldigt lite utrymme. Jag befann mig på femte plats! Men irriterande nog tappade jag hojen i en av hårnålskurvorna – en liten ”obetydlig” krasch som skickade ner mig till 45:e plats. Det var inte läge att få panik; vi hade fortfarande 23:59.00 kvar. Under den följande halvtimmen arbetade jag mig upp till 14:e plats. De tre andra förarna gjorde alla fantastiska körpass och tog oss tillbaka till nionde plats efter ungefär tre timmar.
Tyvärr var turen inte på vår sida, och på det sista varvet i mitt andra pass kraschade jag på olja från någon annans hoj. Vi förlorade 15 minuter i depån på att reparera hojen, vilket skickade ner oss till mitten av fältet på 33:e plats. Återigen gjorde de tre andra förarna starka körpass, och tillsammans med ett väl tajmat däckbyte till slicks arbetade vi oss tillbaka in bland de 20 främsta.
Man brukar säga att dåliga saker händer tre gånger (och så är det faktiskt här i Storbritannien). Ni kan gissa vad som hände: mitt tredje körpass slutade i ännu en krasch. Den här gången, mot slutet av mitt halvtimmespass, gick kedjan av under acceleration och lyckades låsa bakhjulet, vilket skickade mig in i en highside. Med bakhjulet låst och utan möjlighet att reda ut kedjan ute på banan var jag tvungen att vänta på bärgning för att ta oss tillbaka till depån. När vi väl var tillbaka hjälptes hela teamet åt att reparera hojen. 45 minuter senare var vi ute på banan igen, på 39:e plats.
Natten föll och DENALI-lamporna användes för första gången i mörker. De var fantastiska! Bortsett från ytterligare ett par däckbyten – tillbaka till regndäck runt klockan ett och sedan tillbaka till slicks runt klockan fyra – hade vi ett problemfritt race genom natten och in på morgonen. Det fortsatte så ända fram till racets slut, och med alla fyra förare som satte fina varvtider, även när vi körde på tomgång inför 24-timmarsstrecket, lyckades vi kämpa oss tillbaka till 21:a plats i klassen och 24:e plats totalt.
Vårt mål var att gå i mål – och det gjorde vi. Racet bjöd definitivt på en del dramatik, men hojen gick felfritt. DENALI-lamporna fick också bekänna färg ordentligt. På grund av regnet och sedan mörkret var de tända under nästan hela 24-timmarsracet och svek oss aldrig. R&G:s regnställ höll oss alla torra när det behövdes, vilket är en enorm fördel i ett så långt race. R&G:s kras skydd sparade oss från skador som kunde ha inneburit slutet på racet om det inte hade varit monterat. Vi lärde oss både som förare och som team. Ett 24-timmarsrace är ett oerhört krävande evenemang, men belöningen när man går i mål är verkligen värd det. Vi hoppas återvända till nästa års 24-timmarsrace med siktet inställt på en högre placering. Vårt fokus ligger nu på nästa deltävling i mästerskapet, när vi korsar gränsen till Skottland och beger oss till 6-timmarsracet på Knockhill – vår första ”långa bana” för säsongen.
Jim Blackburn
Jim är flygplansunderhållstekniker från Storbritannien och brinner för allt som rör motorcyklar och racing. Han letar alltid efter nästa motorcykeläventyr och tycker om att bygga och underhålla sina egna maskiner. Utöver racing är han en entusiastisk landsvägsförare som uppskattar resor på sin MT10.
